Pernilla

Hurra för mig!

Min dag var igår, och det kunde inte ha varit bättre.. Först en runda på stranden med mina två kärlekar, sedan hem och tillbringa timmar i köket, inför middagen med familjen på kvällen. Det låter kanske inte mycket, det innefattade varken en klubb eller champange, men för mig var det den bästa kvällen jag kunde få!

  
     



KÄRLEK

Grattis på mig
"Idag är det Pernillas födelsedag, Hurra, Hurra, Hurra!" För närvarande lägger jag mest tid i köket, familjen kommer om 2½ timme. Grattis på mig! P.s. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den förbannade musiken som går igång varje gång sidan laddas. För att bli av med den måste jag ta bort mina bilder. Så nu får helt enkelt själva bara stänga av den varje gång. Den försvinner så småningom.
Mina innersta hemligheter och något att tänka på.


                  

Jag skall försöka förklara något. Det är inte lätt och jag har redan skrivit och raderat ett antal gånger. På något vis vill jag få det att låta bra, men jag har ingen aning om hur jag skall formulera mig.

När jag går ut, ut som i på krogen eller kanke ut för att dansa, så tror människor att jag är någon annan än den jag verkligen är. Då menar jag människor jag inte känner, människor jag inte pratar med, utan människor jag bara ser. Har du varit med om att bli mönstrad uppifrån och ner? Kvinnorna stirrar nedlåtande, männen vänder sig om?

Nu låter det som att jag anser mig vara mer än dem, mer än dig, mer än någon annan. Tro mig, det gör jag inte. Jag vet hur jag ser ut, och jag trivs med mitt utseende, men ofta önskar jag att det vore annorlunda. Jag är inte den jag ser ut att vara, och det märks väldigt snabbt.

Jag är inte framåt, och inte heller direkt social. Jag är helt värdelös på kallprat, finner det, om jag skall vara helt ärlig, fullständigt meningslöst. Jag vet om att det är så man får kontakter, men att prata med någon som egentligen inte har något intresse av vad jag säger och omvänt, det anser jag vara slöseri med tid. Jag är hård, svår att öppna, och har svårt att känna empati för andra. (Andra än de som är riktigt nära, de får all kärlek i mängder istället.) 
Missförstå mig inte, om något händer så tycker jag visst att det är hemskt, men jag känner inte det. Jag känner inte det i själen. Annat än för djur, hade jag fått chansen hade jag satt ett skott i pannan på varenda en som surrar fast björnar och elefanter för turisternas underhållning.

Jag avskyr människor som tycker synd om sig själv, människor som inte har någon anledning till det. Trots det tycker jag ibland så fruktansvärt synd om mig själv, vilket jag avsky ännu mer.

Min livlina är min familj och min man.
Min familj helt enkelt.

Jag vet om att jag nu framstår som en kall, tråkig och sur jävel, men det bjuder jag på. Det är jag nämligen inte. Jag är glad och lycklig, jag vet vem som står mig nära och vem jag litar på utan att känna någon tvekan. Jag vet vem jag älskar och vem som älskar mig, och för mig är det, det viktigaste i livet. Och hur många kan säga att dom har allt det?